närmade mej sjukhuset......

Allt eftersom jag närmade mej sjukhuset kände jag hur fjärilarna dansade en snabbare dans i min mage.
Köpte en kartong choklad och kände mej ganska tafatt när jag tryckte på hissknappen upp till åttonde våningen, steg in och ur hissen och vandrade genom korridoren mot rummet min mor skulle ligga på.

När jag kommer genom dörröppningen så ser jag en liten ihopkrupen figur sitta på sängkanten och grejjar med en mobiltelefon, hon tittar upp och jag känner att fjärilarna vid det lage befinner sej ända uppe i halsen.
Hennes blick säger allt... eller... inget...
Jag säger - Hej mamma ! hon tittar förvånat och förbryllat på mej och säger ett förvånat - Hej !
Jag går fram och sätter mej på sängen intill henne och frågar om allt är bra ? hon svarar att allt är bra men hon kan inte skriva i sin telefon den är konstig...den är rutig...I det ögonblicket inser jag att hon vet inte alls vem jag är eller vad jag gör där.
Jag frågar om hon vill ha lite choklad och hon skrattar och nickar, hon tycker om choklad säger hon.
Försöker igen...mamma...det är jag...hopplös..kommer du ihåg mej....hon tittar på mej...så ler hon och säger...- såklar jag kommer ihåg dej...du bodde ju ...och levde med....så var hon borta igen...i sin egen värld....jag var någon annan långt tillbaka, jag påminner henne om att det är nog nästan 25 år sen vi sågs..och hon..ler och nickar...sen börjar hon med sin mobiltelefon igen...osammanhängande ord kommer lite då och då.
Jag går ut och ber att få adressen dit hon ska flytta dagen därpå och samt att jag gärna vill prata med en läkare för att få veta lite konkreta fakta.
Jag går in igen och hon får kaffe, jag öppnar chokladen och ber henne smaka, honler lite men tar en bit och nickar gillande.
Dricker sitt kaffe och jag bestämmer mej för att försöka igen ..har vid det laget ordnat penna och papper, skriver hennes namn och så skriver jag mitt,,, känner du igen det ..säger jag och pekar på papperet,,, hon tittar,,, det står ...och...så står det.... jag ler...hon läser mitt namn som om hon hade läst ordet tallkotte...ingen....betydelse bakom, och jag inser att hon förmodligen inte alls kan koppla tillbaka till mej.
Denna kvinna liten bräcklig väcker en ömhet inom mej, jag klappar henne på kinden och säger att det är ok.
Läkaren kommer in och jag följer honom in i ett intilliggande rum.
Han tittar på mej och jag förklarar att jag är hennes dotter som bor i skåne och inte vet så mycket och vill gärna veta lite om hennes tillstånd och vad man gör.
Han suckar och förklarar att min mor vetat om detta med tumörerna i huvudet och lungan i våras men tackat nej till behandling,,, jag bara stirrar... tackat nej, sen hade tagit ett benmärgsprov och där hade man konstaterat att det fanns metastaser även där och då är det praktiskt taget kört.
I dagsläget är hon för svag för en behandling så allt vi kan göra nu är att lindra henne.
Jag ställer ju då frågan... - hur länge... han tittar på mej och säger...- det vet man inte.
Jag frågar om det är veckor eller månader - han svarar att det nog är det första alternativet, det går fort nu.

Jag återvänder in i rummet och hon pratar på om ditt och datt med en massa konstiga ord, som ett barn som inte pratar rent.
Efter att ha suttit och pratat en stund så tycker jag hon ser trött ut så jag frågar om hon vill vila, och det vill hon,

Jag bäddar ner henne (och reflekterar över att det är första gången jag lägger en filt över min mamma... )
Sätter mej hos henne ...sryker henne över kinden och bestämmer mej för ett sissta försök,
Mamma... känner du inte igen mej ....det är jag hopplös,,,,.... plötsligt ser jag hur hon tittar på mje med en tårfylld blick och säger...men du är ju mitt barn.. jag svarar överraskad.. ja...det är jag...hon frågar ...vad heter du nu,..jag förklarar och hon undrar även var jag bor...svarar att jag bor i skåne.
Jag skriver en lapp med hej mamma puss och kram,..hopplös...skriver även dit min adress och mobilnummer, hon läser på lappen om och om igen...och jag talar om att jag lägger den vid påsen med gelehallonen.
Hon tar tag om min axlar kramar mej hårt tittar på mej och säger - för vem kom du hit ?
Jag svarar - för dej mamma ... för din skull.
Hon ler och några tårar rinner och hon säger om och om igen tack !... jag känner att hon förstod mitt syfte med att komma hit och att hon nu kan gå vidare i frid iaf från min sida.'
Jag bestämmer mej för att nu är det dax att gå, tittar en sista gång på kvinna som är min mor och hon återgår igen tillbaka till mobiltelefonen,,,,, och det rutiga och fyrkantiga som dominerar hennes tal och tankar.

Kvinnan så grå och förvirrad, även kallad min mor.
I sitt sinne hon irrar, dimmigt och klart, blandas med varandra.
Som en grå fågelunge hon sitter liten och spröd,
tuggar på sjukhusets torra bröd.
En skugga av allt de som varit hennes liv, passerar förbi utan att hon ser, utan att hon vet ...
hon är i en annan värld, borta i ett annat liv en annan tid.